Himmel och pannkaka

Nej, det var inte min yoga-dag idag. Fast det visste jag inte, så jag bokade och gick på ett PowerYoga-pass. Och nu ska jag gnälla. Det var rätt länge sen sist och jag hade helt glömt den där irriterande ångvälts-andningen det är meningen man ska köra med. På utandningen höjer man tungbotten och velum mot bakre svalgväggen, så att passagen till den nasala kaviteten och hela farynx över huvudtaget blir trängre och ett väs-ljud hörs (munnen hålls stängd). (JA, jag har yrkesskador, jag var tvungen att fundera ut hur man gör det) Alt. kan man förklara det som vad man gör när man ska blåsa imma på en ruta. Ok. Vissa överdriver verkligen denna andning, vilket verkligen irriterar mig.. fast jag egentligen borde va glad för deras skull när de är mycket duktigare än mig på att leva sig in i detta. MEN jag tror inte det är meningen att man ska överdriva det till en sån grad att man låter som en (gammaldags?) rökmaskin som finns i diskotek o sånt när man andas ut... eller är det det?! Jag började iaf titta på klockan redan efter 15 min - delvis av orsaken, dels för att det inte är mänskligt att stå i hundens position i mer än två andetag.. PUH! UTAN musik!! Med ångmaskinerna runt mig!!! Sen förstår jag inte hur man ska slappna av i hårbotten... someone, tell me.

Att en liten kvinna kan driva folk till detta! Tänk er ca 150 pers som springer och dunsar runt runt i en gymnastiksal som en flock djur. Tänk er en härlig blandning diverse dofter från dessa mänskor. Jag var tvungen att pröva och se vad som egentligen är tjusningen som lockar alla.

Alla åldrar och motionsklasser tycktes vara representerade. Ingen hade kommit dit för att va snygg (eller jo, några kanske, men det sminket var snabbt utsmetat av svettdroppar). Alla sparkar och sprätter med ben och armar. Rörelserna är inte komplicerade, det är ren och skär gymnastik och koordinationsförmåga som gäller. Hela allt får mig osökt att tänka på orienterarna som gick i min gymnasieskola på idrottslinjen. Små, sega mänskor som tycktes orka hur mycket som helst. Gamla träbänkar och diverse styrkeverktyg drogs fram, det var tydligen dags för hinderbana. Som tur visste jag inte hur många varv vi skulle köra eller vad som egentligen väntade nästa varv. Hade jag vetat skulle jag nog tagit dörren ut. Om man vill kan man helt säkert ta ihjäl sig av ansträngning där inne. Fast som tur kan man slappa till där i flocken också och vila sig lite emellanåt. Softa lite och inte sprätta lite högt med benen. Skolgymnastik flashback med hinderbana. Det var bara repen att hänga och leka i som saknades.

Att urgamla rörelser kan ge nya intryck hade jag inte trott. Man blir så lätt fast i de flashiga passen. Jag tror faktist att jag kommer att gå på fysträning igen. Men nu MÅSTE jag verkligen duscha.

Ledsen att jag återkommer till samma ämne gång på gång. Snart fyra år i Sverige börjar tydligen ta ut sin rätt i form av ett allt större intresse för hemlandet, dialekten, mänskorna... När jag kom hit var jag mer formbar inför kultur och språk och tog emot det med öppnare armar. Nu är gränsen nådd. Nu har jag har blivit nån sorts patriot som drivs av en vilja att framhäva sitt språk, sitt land och alla egenheter därtill. Men patrioten i mig vaknar oftast bara när jag befinner mig på den svenska sida om Kvarken. När jag står på Vasa-sidan kommer jag på mig själv med att sakna Svealandet med butikernas suveräna öppettider (söndagar 9-21) och delikatesser som kräftstjärtar, räksallad och uppsjön av smaksatt mineralvatten. En fot här och en där. Så är det. En framtid i Sverige känns inte helt overklig...

(Detta patriot-syndrom är inte alls ovanligt för övrigt, utan det verkar drabba många finlandssvenska studerande i Umeå tids nog)

Sanningen är väl den att jag egentligen känner mig ganska tudelad. Det finns många fina fördelar med bägge kulturer. Svenskarna har mycket, mycket att lära om Finland och finlandssvenska. Detsamma gäller finlandssvenskarna och den generella uppfattingen om svenskar och Sverige. Var jag än befinner mig tror jag att jag kommer att tala varmt om den andra sidan.

Men det jag egentligen ville komma fram till idag var att jag googlat lite. Många googlar "sitt namn+är", men jag som nykorad patriot väljer ju såklart "Finlandssvenska är" och klickar enter. Here are the results.


Den finlandssvenska damen är i en klass för sig.
Absolut. Finlandsvenska män också. Men kanske på ett annat sätt... hm. En klasskompis tycker sig se nån sorts skillnad i utseende på svenska och finlandssvenska tjejer. Intressant - och trevligt! Jag tolkar det ju såklart till min och alla andra finlandssvenska flickors fördel.. Yttre skillnad på finnar och finlandssvenskar existerar absolut. Absolut.

Ganska många i Sverige vet vad finlandssvenska är.
Jaa de som vi finlandssvenskar har lärt upp iallafall. Ex. kurs IV på logopedprogrammet i Umeå.

Rosa är en ganska stark färg i den finlandssvenska världsbilden.
Eventuellt.... ja.

Finlandssvenska är som en svensk dialekt.
Jaa... okej då.

Den finlandssvenska världen är mycket främmande för mig.
Googla och lär.

Är finlandssvenska ett eget språk?
Mycket svår fråga. Det är väl en variant på svenska med särskilt uttal och typiska ord och uttryck.


Jajja.. morjens!

Jag ska börja med utmaningen. Fick den av E häromdan. Det gällde att skriva ner fem av sina ovanor eller egenheter. Men jag måste tyvärr bryta mot regeln, jag har bara kommit på tre ovanor jag vill flasha med. Men det vågar jag, eftersom det inte hängde med nåt "annars får du otur i fem dagar" eller likn. i utmaningen. Eventuellt kompletterar jag listan i ett senare skede om E eller nån annan tvingar mig. Så here it comes, ett urval av alla mina ovanor och egenheter:

- oro, hypokondri, tänka-, fundera-, grubbla-mani... kärt barn har många namn. Det är iallafall några av mina egenheter jag försöker bemästra och kontrollera. Och ofta lyckas jag faktist ganska bra. Ibland inte så bra. Kanske är det nyttigt med en viss dos svaghet..

- kläderna och accessoarerna slappar jag till med ibland, med med mina smycken funkar det bara inte. Man kan inte blanda guld- och silversmycken. Om jag mot förmodan skulle göra det stör det mig halva dan. Ett undantag är dock min klocka som är i silver. Den sitter alltid på armen oavsett övriga smycken.

- det är bara att konstatera. Jag kommer så gott som alltid i tid. Jag är obotlig! Jag har t.ex. försökt gå långsamt om jag är på väg nånstans, men lyckas ändå alltid komma i tid eller komma till mötesplatsen innan personen jag ska träffa dyker upp. Jag stressar aldrig eller känner press att behöva vara i tid. Jag bara är där i tid. Det är nästan pinsamt..

För övrigt var det en helt suverän cykel-dag idag. Lagom kallt, -3 grader och lite sol bakom molnen. Snön på vägarna har tryckts ihop och är kompakt och har ett tunt, tunt snötäcke som gör att risken att cykla omkull inte är lika stor. Jag har klarat mig undan det i vinter än så länge. Peppar, peppar...

Nu har jag fått en fix idé om en virkad kudde. Nej, det funkar inte att gå till Myrorna och köpa en för 15 kr. Det är inte själva slutresultatet jag suktar efter; att se den heta lilla kudden i en fåtölj eller använda alla vantar och tröjor. Nej, det är själva tillverkningen jag måste få utöva. Att sitta och peta med virknål, stickor, lim och papper, färger och block, tyg och sax, ståltråd och tång... och se något ta form. Att få konstruera något. Låta sig uppslukas totalt och glömma tid och rum. Jag håller på och prövar göra en virkad kudde. Det halvfärdiga ligger i soffan och verkar som en magnet på mig. En drog.

Innan jag ens visste vad psykologi var satt jag och spaltade upp vad jag skulle vilja forska om. Det handlade mest om vad som egentligen är orsaken till mänskors beteenden och personligheter och samspelet mellan gener och miljö. Att prestera bra i skolan var en självklarhet, allt gick ju väldigt lätt in och tidvis sög jag verkligen i mig kunskap. Kanske dessa drag kan vara något av definitionen av en nörd.. jag vet egentligen inte hur man ska definiera det, kanske det tyder på att jag själv besitter dragen..? Nuförtiden känns forskaryrket ganska avlägset, men det är ändå skönt ibland att få kalla sig nörd. T.ex. när man int orkar piffa till sig för att gå till skolan eller tycker det är eggande med nya, svåra ord. Eller gillar att leka språkpolis. Är man en nörd är man berättigad till att få göra detta och ha dessa intressen.

Dagens citat är av Birgit Nilsson när någon frågade om de kunde få föra ner en slang i hennes näsa och titta på hennes stämband (enligt en föreläsare iallafall).

(att uttalas med Birgit Nilssons kombinerade tal- och sångröst alt. som tjuren Ferdinands mamma)

"Hörru du.. jag vet nog var du har haft den där slangen"