Himmel och pannkaka

Jag bloggar numera från ett nytt ställe under ett nytt, mycket hemligt namn! Jag vet inte egentligen hur diskret jag är, så nån av er kanske redan listat ut var jag finns numera. Jaja, however. Ha det bra!

För några dagar sen, eller kanske ett par veckor sen, så knackade det på vår dörr. Det var nån som ville in. Jag såg inte mer än öronen genom titthålet i dörren. De stod på ända och var lite veckade, böjde sig liksom lite neråt. Jag försökte kika för att få en bättre bild av var det var som ville komma in till oss, men det gick inte. Varelsen var så liten. Jag lät bli att öppna dörren den gången. Men så imorse knackade det igen. Jag öppnade dörren och in spatserade en varelse. Det var samma varelse som knackat på dörren tidigare. Öronen som stod på ända.


Den ställde sig framför mig, tittade på mig och frågade om den fick flytta in till oss. Öhhm, sa jag, ordentligt konfunderad. Joo, visst. Vad skulle jag svara?! Varelsen gick vidare in till köket och satte sig på en av köksstolarna. Dinglade med benen. Jag betraktade honom i dörröppningen. Det ena benet och den ena foten var liksom tjockare än det andra, men varelsen verkade inte medveten om det. Magen putade ut lite suspekt här och där. En ordentlig krockkudde längst fram. Den verkade ha varit med om en hel del i sitt liv. Varelsen drog en liten nöjd suck och svängde sig om och tittade på mig. Jag nickade åt honom, svängde mig om och gick tillbaks till datorn. Lördagen fortsatte som om inget hade hänt. Inte förrän flera timmar efteråt förstod jag att det var en liten gris som hade kommit för att bo hos oss. Trynet avslöjade den lilla varelsen och de små svarta pepparkornen till ögon.

...blir livet bättre bara för att man skriver ner det man gör. Är det kanske därför alla bloggar?? Jag sitter som bäst och äter rester från fredagens tre-rätters middag. Rådjursgrytan smakar kanske ännu bättre idag. Imponerad av mig själv som komponerade ihop hela menyn. Samtidigt lite skraj för mig själv då jag insåg hur mycket jag njöt av att få planera och sätta upp tidsschema för att hinna med allt, jag slutade jobbat kl. 16 i fredags. Nu är jag hemkommen från marknad som gav lite för sparsam julklappsutdelning, en ynklig liten träanka, fastankrad i en nyckelring. Vem vill ha den? Räck upp en hand! Jag slog mig ner i soffan och sökte spontant recept på vetebullar. Hade en halv bit jäst i kylen som inte kan förfara (den var ju så hiskeligt dyr, den lilla gråa klumpen...). Jag kom över en matblogg com skröt med att detta var det perfelta vetebullsreceptet som skribenten sökt och sökt efter alla år. Så, jag satte igång och prövade. Invigde t.o.m. mina degkrokar som legat och dammat i kökslådor i säkert 7 år. Degen jäser som bäst och jag passar på att få lite krubb i kistan. Och samtidigt läsa Gynnings blogg. Najs.

Sådär, det har inte varit en så tråkig söndag iallafall.

Jamen hur fasen ska man kunna ta nåt på allvar som är så oseriöst som Idol. Jag förstår att Lars inte tar det på allvar, han glider ju bara med och "vidareutvecklar" det som redan är. Årets Idol är inte var det var förut. Deltagarna själva vill ju inte ens vinna. Nej, skyll inte på Lars - kicka Peter Jihde istället. Det vore väl det första steget till att förbättra Idol. Han får ju inte fram nåt i sina samtal med deltagarna, mellansnacket är ju helt värdelöst. Nya juryn var väl en uppfräschning på ett sätt. Men lite svagt kan man ju tycka att de endast lyckats plocka fram en enda stjärna bland alla tusentals sökande, Kevin B. Deras analyser och kommentarer till deltagarna är dessutom vattniga, intetsägande och ständigt relaterande till sig själva och sitt eget. Tacka vet jag Charlotte Perelli och hennes utlåtanden i fredags.

Are you impressed? I am impressed. Intressant blogg, duktig, snygg - vad ska man säga?

Morgonkaffe och nybakt ciabatta med kryddor, toppad med lite färskost med gräslökssmak. Jag dimper ner vid köksbordet och faller i nån sorts morgonkoma. Jag intar godsakerna långsamt medan jag matar in dagens nyhetsflöde ur tidningen. Bit, tugga, klunk, läsa. Solen skiner in genom fönstret. Efter en halvtimme vaknar jag ur min koma. Jag stiger jag upp och känner mig så underligt utvilad, lugn och mätt i magen. Redo för dagen.

Ja, jag vet att E-type är förbjuden att lyssna på om man är över 9 år. Ja, jag är medveten om att E-type allmänt är förbjuden att lyssna på. Ja, också jag blir orolig och undrar om jag blivit en av dem som fastnat i sin ungdoms musikstil. Men jag kan inte låta bli.

Oh, red wine....

A red one....

(oh, red wine hade ju varit roligare...)

Jaha, är det inte en cover är det en finlandssvensk inblandad.

Sitter och äter frukost i form av hembakade havresemlor som jag köpte på marknaden igår. Munkarna tryckte jag i mig igår, trots att de hunnit bli svettiga och hårda. Här slösas det inte. Vädret har vänt, lagom tills min lediga vecka. Mulet och småregnigt och solbrännan tynar bort. Nu ska vi strax åka på utfärd, bara min viva-la-diva-sjungande D kommer ut ur duschen.

Jag lever världens bästa sommar.
En sommar som i bakspegeln inte alls blev och blir den som jag hade planerat.
Utan 100 gånger bättre.


                

   

... skulle jag kunna vara en sån där surtant som surfar runt bland bloggar och korrigerar stavfel och grammatiska oriktigtheter. Jag har sett att det finns såna och jag känner ett litet sug att joina dem. Arbetet skulle bestå av att lämna små anonyma kommentarer med upplysningar om stavfel och var man enligt böckernas regler sätter punkt, komma och kolon. Lönen för arbetet vore ren och pur grammatisk tillfredsställelse, ah...

Sorry, men den enda låten jag till slut fastnat för är Qele qele med Sirusho från Armenien. Det känns faktist lite trist, för så speciell är låten inte. Jag gillade hela framträdandet i semifinalen och det som borde ha låtit falskt gjorde verkligen inte det. Konstigt.

Bättre sent än aldrig har nu sommarkänslan infunnit sig även hos mig. Solen skiner varmt och björkarna är gröna. Igår planterade jag blå penseér i balkonglådorna som sällskap till övriga små skott i krukor som tar sig på balkongen. Just nu sitter jag inomhus och svettas och väntar på att tvättmaskinen ska snurra klart. Pajen till ikväll står i frysen som en ren nödåtgärd. Jag glömde häva i det sista smöret i krämen och grädden breddes på medan kakan ännu var ljum. Aj, aj... Vi får hoppas att den går ner i magen och stillar sötsug iallafall. Snart är det dax för lunch och efter det bär det av till beachvolleyplanen för att singla sand mellan tårna och framkalla blåmärken på underarmarna. Termometern visar på 20 grader i skuggan och jag undrar vilken outfit som är lämpligast. I kvällssolen blir det senare grillning på balkongen (med elgrill - det är väl ok?) och så har en av gästerna utlovat caipirinhas. Isbitarna ligger beredda i frysen. Rosa nejlikor står på vardagsrumsbordet som påminnelse av förra helgens fina sammankomst. Nästan så att man önskar att de ypperliga mänskorna där uppe vore här nere. Nu ska jag hämta tvätten.

De som vistas här ofta börjar kanske känna igen min musiksmak. Jag tänkte med detta inlägg bara utfärda en varning om en kommande sommarhit/-plåga, Ella elle l´a med Kate Ryan. Liksom alla andra låtar som får bra-stämpel av mig är detta en cover. France Gall (som sjöng Poupeé le cire poupeé le son i ESC i begynnelsen) gjorde den för x antal år sen som hyllning till Ella Fitzgerald. Låten sjungs alltså på franska och det svenska låtnamnet borde betyda ungefär Ella, hon har det. Rätta mig om jag har fel, mina franska-kunskaper har börjat rosta något förskräckligt. Hursomhelst, njut av låten innan den spelats sönder!