Himmel och pannkaka

Eurovisionsfinalen sänds ju lördag den 12:e maj. Det blir ingen klassisk ESC-vaka för min del; jag kommer nämligen att befinna mig ute på östersjön på lyxkryssningsbåt med mina ex-klasskompisar / nuvarande kollegor. En del av yran går säkert förlorad till fördel för annat minst lika trevligt umgänge. Eventuellt kan man ju kanske hoppas på Schlager-tema / storbildsskärm som guldkant på kvällen.

Ja, jag är väl kanske lite partisk, men jag måste ändå säga att Finlands bidrag, Leave me alone med Hanna Pakarinen, är väldigt bra. En fängslande röst, medryckande refräng och drag redan från start. Hanna kan också få medvind iochmed att Europa kanske fått upp ögonen för Finland efter fjolårets Lordi-skräll. De enda minusen är kanske det tunga, svarta, allvarliga i bidraget och givetvis den oglada, ickeschalger-klingande titeln. Men som vi såg ifjol är det tydligen inget hinder. Jag tror Finland placerar sig högt även i år.

Här kommer en favorit i repris. Det är ju alltid roligt att själv skapa konflikter när man inte har några från förut. Här följer en helt realistisk språklig genitiv-konflkt som jag planerade iochmed ett par dynvar (svensk övers.: örngott) jag köpte. Konflikten har inte omsatts IRL (ännu). Såhär tänkte jag det kunde gå till iallafall:

Det råder fattigdom, povertet och inte minst svält i det torra Pampas. Befolkningen har törstat och hungrat i hundrade, hundrade år. Svälten har varit så påtaglig att många inte ens känner sig hungriga längre.

Då sker något som kommer att förändra världen och livssynen för dessa utbölingar. Ut på Pampas vida slätter slängs en köttbit av från RGLine. En liten blek köttbit, dock fullproppad med viktiga vitaminer, mineraler och antioxidanter. Viktiga ämnen för Pampas-slättens befolknings överlevnad. Befolkningen får genast syn på köttstycket på marken. Lukten sprider sig långa vägar. Likt gråa, hungriga, hesa gamar slänger befokningen sig över köttbiten. De rycker, drar och sliter. Hårdhänta och garvade av den stränga livssituation de befinner sig i. Alla vill ha en liten bit av denna underbara frukt.

Den slitna köttbiten befinner sig i upplösningstillstånd. Senor och slamsor hänger och slänger. Men vitaminerna är fortfarande intakta i biten. Det är dessa som fortfarande håller den samman. Vitaminerna och de andra mindre åtråvärda köttbitarna som finns i Pampas.

Nu när Inför ESC är på tapeten med representanter från de nordiska länderna måste jag relatera lite till det. Varför samarbetar inte de nordiska länderna mer i tv och media? För oj, så kul det är att höra norska, danska, finlandssvenska, sverige-svenska och isländska huller o buller i samma program. Det får mig osökt att tänka på Myggan. Där var också länderna representerade, på gott och ont; jag förstod aldrig riktigt vad tjejen från Danmark sa. Jag hittar verkligen inget smaskigt om Myggan på nätet. Är alla spår av programmet raderade?? Det enda jag hittar är andra nostalgiker som drömmer sig tillbaks.

I jakten på grejs om Myggan ståpplade jag dock över detta. Tänk att detta redan är nostalgi... Jag tycker det var igår jag satt framför teven och njöt av programmen. Men ändå, nostalgi när den är som bäst!

Fy fasen för korv som utger sig för att vara skinka.

Dags att börja ta sig en titt på Eurovisionsbidragen nu tycker jag! Eller varför inte spola genom ett av de bästa bidragen - men med fel sångerska för dessa sammanhang - Tro på dig med Caroline af Ugglas. Tänk er vilka telefonröstningsköer om en folkkärare artist med mer mainstreamröst alt. äkta schalgerklang hade fått framföra låten... På tal om af Ugglas så borde jag ladda ner nån av hennes svenska Janis Joplin-versioner. Där har ni en intressant röst.

Kika själv på bidragen eller se Inför ESC som sänds från SVT1 kl 21 finsk tid imorgon fredag.

Jag tror jag fortsätter på samma? tema.

Vem kunde ana att det skulle vara såhär trumatiskt att börja arbeta? Jag blir ryckt i och sliten i varje arm och ben jag äger. Det ringer och jag svarar. Det ringer och jag svarar. Det ringer. Jag stänger av telefonen.

Jag måste gå upp varje morgon innan kl 9. Trauma.

Egentligen är det bara lyxproblem, jag vet. Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd. Om det inte hade funnits nåt jobb, om jag bara hade fått kämpa lite mer, om jag bara... Då skulle allt varit mycket bättre.

(nä det är inte så här dåligt egentligen)

Val, val, vaaal. Jag kommer tillbaks till samma ämne. För hela alltet består ju av val. Jag kan så väl förstå just nu hur vänner glider ifrån varann. Det är så lätt. En gång stod vi där vid samma vägskylt, jämlika - med samma baggage och samma tyngder runt fötterna. Vi tog olika vägar och har nu svårt att få vägarna att korsas igen. Står kisande och kikar mot varann på skilda vägar, försöker se vad den andra gör. Försöker förstå. Kämpar mer och mindre för att hålla vägarna någorlunda parallella, så de åtminstone löper någorlunda nära varann. Eller?