Himmel och pannkaka

Asos och Nelly, som så många hyllar, i all ära - jag tycker det är dax att få go bananas här i Europa också! Här finns minst sagt kvaliteten och stilen.

Livet



Jobbet





Provianten


Vilan

Helgen




Minnet




Umgänget      


                                               
(bilder från här, här, här, här och här samt här och där.) 

Jag skulle aldrig rent instinktivt stoppa en näsduk jag just snutit mig i tillbaks i fickan. Nä-e. Hellre lämnar jag den då liggande till allmän påskådan tills jag passerar nån skräpkorg. Men inget snor i mina fickor, tack. Tänk vilket minne man måste ha, för att inte glömma att den fyllda duken ligger där och köra ner handen och.. usch. Däremot tycker jag det är gulligt (?) när man ser folk som förvarar näsdukarna i tröjärmen. Rena näsdukar. Det sker alltför sällan. Dock får man ju va lite lugn med gestikuleradet osv. om man går med näsdukar i tröjan. Det krävs säkert en viss vana.

Imorse kikade jag på Lattjolajban på tv4 och blev lite överraskad. Med kräftskiva som tema uppmanade programledarna tittarna att skriva och skicka in egna kräftsånger att sjunga när man skulle dricka saft - eller Skånesaft som det slank ur en av dem. Och sedan skåla. I ett kort inslag intervjuades barn i 10-års åldern och de flesta visste inte ens vad en kräftskiva var. Det kanske hellre kunde ha handlat lite om varifrån kräftorna kommer, hur de lever, vad de äter. Lagom oskyldigt.

Hjälp, vad är detta för spindelben?! Jag har så svårt för dessa jeans som bara tyx bli smalare ju längre ner mot fossen man kommer. Det känns som att de fastnar på benen o skapar onödigt mycket bensvett.. huj. Jag passar.

Stora svårigheter och stora frågor!

Man kan kalla mitt jobb klient-terapeut-centrerat. Hur engagerad får man va i sitt jobb och sina klienter? Hur stor procent av sin själ får/ ska man sätta på sina klienter? Jag känner lite panik över att jag inte kommer att kunna fokusera 100% på varje klient och gör det allra bästa möjliga för varje klient när arbetslivet snart tar över - p.g.a att patientantalet kommer att vara ungefär upp till 20 per vecka. Jag vill läsa in mig på diagnoser, forska på nätet, lusläsa journaler och tidningar för att lära och kunna plocka fram det allra finaste och mest passande till varje mänska som behöver min hjälp. Jag vill prestera så mycket och göra alla nöjda... men jag vet inte om min själ rymmer så mycket. Försöker man för mycket kanske allt fallerar och ingen blir nöjd...

Lite blogg-svårigheter också - i en anonym blogg totalt uppsprättad i sömmarna, kanske enbart på gott... Här, på min nuvarande halvanonyma blogg håller jag ändå tillbaks och försöker att inte fläka ut namn, min arbetsplats, var jag bor och annat sånt som gör att skurkar kan spåra mig och ställa mig till svars för att jag t.ex. har smutsiga fötter ibland. Samtidigt vill jag stå för det jag skriver, vara totalt ärlig och inte vara anonym. Det ett evigt dilemma så fort jag får en ämnesidé vad jag egentligen kan plita ut här och vad jag hellre borde behålla för mig själv och mina nära IRL. Vad jag borde bespara mina (potentiella) arbetsgivare och mina (potentiella) klienter. Jag är ju bara mänska, men vad händer med terapeut-klientrelationen om klienterna vet att jag bara är mänska? Jag själv vill upprätthålla en roll i mitt yrke som ungefärligen är 90% mig själv och 10% terapeut/ pondus/ förtroende.

Anonym och utfläkt eller öppen, men strikt.

Hur irriterande är inte dedär knapparna vid övergångsställena som är liksom stumma cirklar!? Går det överhuvudtaget nån signal fram att man önskar grönt ljus? Det känns ungefär som att man står och trycker rätt på metallstolpen och tror att ljuset ska byta färg av det. Nån sorts återkoppling vill man ju ha på att man har tryckt. Jag gillar de riktiga knapparna.

Det här är Britneys truth, enligt henne själv. Filmen med stort F. Jag hoppas för alla oss knäppgökars skull att hon inte är hög.

Vi går in i restaurangen där den finns mitt i Närpes (Niesby city), Finland, i ett ganska tråkigt, lågt tegel/trähus. Vi möts av klädkrokar och en ensam spelautomat. Vi går vidare in, förbi kassan där man kan se rätt in i det lilla, öppna köket där pizzorna tillreds. Restaurangen är liten, mysig och ljudabsorberande. Lågmäld, men väldigt trevlig personal möter oss snart vid bordet och tar emot våra önskemål. Det verkar råda en konstans enligt allt-ska-va-som-det-alltid-ha-varit-principen, och det ger nog kunderna en sorts trygghet och känsla av proffessionalism. Personalutbytet verkar ske väldigt sällan. Ständigt samma dukning. Ständigt samma salladsbord. Våra drycker förs till vårt bord. Vi hämtar sallad, D tar sin dressing och jag min. På restaurangen finns min all-time-favoritdressing, Husets dressing. Efter en stund serveras våra pizzor och vi njuter av dem med Laura Pausini i bakgrunden. Så lugnt och rofyllt jämfört med alla skräniga, hetsiga pizzerior som ständigt öppnas och stängs. Inget extra, bara det bästa.