Himmel och pannkaka

Det är himla intressant att fundera över hur man kan förvränga / försköna bilden av sig själv på nätet eller i en blogg. Bloggvärlden och hela internetvärlden är egentligen en värld för sig, där alla som deltar har speciella karaktärer som består av ord och kanske bilder. Karaktären motsvarar sällan verkligheten. Varje IRL mänska som sitter framför sin skärm tolkar orden på sitt sätt, genom sitt personligt sammansatta filter, och skapar sig en bild av personen som skrivit orden han eller hon läser. IRL består man av så mycket mer än ord och bilder. Varje mänska väljer sina egna ord och skapar sig därmed en karaktär. Givetvis väljer man ju sina ord och sitt sätt att skriva utifrån sin personlighet och sina erfarenheter, men utöver det kan man egentligen skapa sig vilken bild som helst av sig själv i en blogg. Man kan försköna eller förvränga, förbättra, ljuga eller bara verka totalt likgiltig.

Det kan vara ganska svårt ibland att matcha en IRL-person med personens karaktär i en blogg. Ibland får man en aha-upplevelse och kanske ser en ny sida av personen. Eller vad man tror är en ny sida. Hur ser just han ut i en blogg? Aha, så där? Ok! En mänska som IRL är världens bästa och roligaste historieberättare, kan på nätet bara verka omogen och rörig. IRL-personen förvandlas tillsammans punkter, mellanslag och utropstecken.

Ibland känns världen som ett enda stort blurr. Som en Monet-tavla. Konturerna flyter ihop och ansikten försvinner. Det sker när jag tar av mig mina glasögon.

Jag har funderat på det här med att simma med glasögon. Jag har inte sett så många som gör det, på sin höjd någon äldre herre eller dam som tar ytterst försiktiga simtag. Jag har inte provat det. Det smartaste är ju såklart att trycka in kontaktlinserna när man ska och simma, men så lätt ska det inte vara här i livet. Som jag ser det så kan man förvänta sig följande olika scenarior om man skulle ta sig mod att dyka ner under vattnet med glasögonen på näsan:

1. Glasögonen guppar hit o dit på näsan och man måste hålla fast dem med en hand medan man simmar (vilket kan bli ansträngande i längden).

2. Drömscenariot: Glasögonen sitter på plats. De är ju trots allt tyngre än vatten (?).

3. Mardrömsscenariot: Glasögonen faller av näsan och singlar ner till bottnen. Problem uppstår när jag ska dyka ner och försöka lokalisera dem (när jag inte ser dem).

Jag undrar också lite över hur allt ser ut under vattnet med glasögonen på. Fyller glasen sin funktion även under vatten? Jag har övervägt att tappa upp vatten i handfatet och sticka ner huvudet och titta hur det ser ut.

Efter lite googlande hittade jag lösningen. Det finns tydligen simglasögon med styrka, nice!

Det råder fattigdom, povertet och inte minst svält i det torra Pampas. Befolkningen har törstat och hungrat i hundrade, hundrade år. Svälten har varit så påtaglig att många inte ens känner sig hungriga längre.

Då sker något som kommer att förändra världen och livssynen för dessa utbölingar. Ut på Pampas vida slätter slängs en köttbit av från RGLine. En liten blek köttbit, dock fullproppad med viktiga vitaminer, mineraler och antioxidanter. Viktiga ämnen för Pampas-slättens befolknings överlevnad. Befolkningen får genast syn på köttstycket på marken. Lukten sprider sig långa vägar. Likt gråa, hungriga, hesa gamar slänger befokningen sig över köttbiten. De rycker, drar och sliter. Hårdhänta och garvade av den stränga livssituation de befinner sig i. Alla vill ha en liten bit av denna underbara frukt.

Den slitna köttbiten befinner sig i upplösningstillstånd. Senor och slamsor hänger och slänger. Men vitaminerna är fortfarande intakta i biten. Det är dessa som fortfarande håller den samman. Vitaminerna och de andra mindre åtråvärda köttbitarna som finns i Pampas.

Fy fasen för korv som utger sig för att vara skinka.

Jag tror jag fortsätter på samma? tema.

Vem kunde ana att det skulle vara såhär trumatiskt att börja arbeta? Jag blir ryckt i och sliten i varje arm och ben jag äger. Det ringer och jag svarar. Det ringer och jag svarar. Det ringer. Jag stänger av telefonen.

Jag måste gå upp varje morgon innan kl 9. Trauma.

Egentligen är det bara lyxproblem, jag vet. Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd. Om det inte hade funnits nåt jobb, om jag bara hade fått kämpa lite mer, om jag bara... Då skulle allt varit mycket bättre.

(nä det är inte så här dåligt egentligen)

Val, val, vaaal. Jag kommer tillbaks till samma ämne. För hela alltet består ju av val. Jag kan så väl förstå just nu hur vänner glider ifrån varann. Det är så lätt. En gång stod vi där vid samma vägskylt, jämlika - med samma baggage och samma tyngder runt fötterna. Vi tog olika vägar och har nu svårt att få vägarna att korsas igen. Står kisande och kikar mot varann på skilda vägar, försöker se vad den andra gör. Försöker förstå. Kämpar mer och mindre för att hålla vägarna någorlunda parallella, så de åtminstone löper någorlunda nära varann. Eller?

tå ja gick i högstadie bruka ja klipp håre själv... me f´s hårsax... it ha ja ju vari helt normal ja heller...

Blir det automatiskt svårare att anpassa sig till andra mänskor och sin omgivning när man blir äldre?
Varför det isåfall? Måste det bli så?

Blir mänskor bättre med tiden? Klokare? Tålmodigare?
Får man andra, "bättre" egenskaper? Förfinas de egenskaper man redan har? 
Får man mer rutin på situationer eftersom man kanske är med om liknande saker om och om igen?
Får man rutin på reaktioner och bemötanden av olika mänskor?
Baserar man sina val på andra saker? Väljer man på andra sätt?
Vad ÄR åldern egentligen? Rynkor och rundare rumpa?
Hur ska man ta sig an åldern? Jag tycker många vekar reagera med ett mellanår, två mellanår, fyra mellanår... fortsatt plugg, en långresa, de nyaste klädplaggen...
Blir man lugnare eller bara mer stressad?
Mer tillfredsställd eller ständig och alltmer desperat strävan och sökande efter mening, lycka, liv?