Trauma & vänner
Vem kunde ana att det skulle vara såhär trumatiskt att börja arbeta? Jag blir ryckt i och sliten i varje arm och ben jag äger. Det ringer och jag svarar. Det ringer och jag svarar. Det ringer. Jag stänger av telefonen.
Jag måste gå upp varje morgon innan kl 9. Trauma.
Egentligen är det bara lyxproblem, jag vet. Aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd. Om det inte hade funnits nåt jobb, om jag bara hade fått kämpa lite mer, om jag bara... Då skulle allt varit mycket bättre.
(nä det är inte så här dåligt egentligen)
Val, val, vaaal. Jag kommer tillbaks till samma ämne. För hela alltet består ju av val. Jag kan så väl förstå just nu hur vänner glider ifrån varann. Det är så lätt. En gång stod vi där vid samma vägskylt, jämlika - med samma baggage och samma tyngder runt fötterna. Vi tog olika vägar och har nu svårt att få vägarna att korsas igen. Står kisande och kikar mot varann på skilda vägar, försöker se vad den andra gör. Försöker förstå. Kämpar mer och mindre för att hålla vägarna någorlunda parallella, så de åtminstone löper någorlunda nära varann. Eller?
Charmen med verklig vãnskap ãr vãl att trots att alla gõr olika val i livet sá finns vãnskapen kvar. Âr inte vãnskap oberoende av báde tid och rum?
Jag vill se mina vãnninor som en del av min familj, ett slags extrasystrar. Man finns alltid dãr fõr varann, man hatar varandras dáliga sidor, men mest av allt sá ãlskar man varann! Precis som riktiga familjemedlemmar!
Jag õnskar att hela várt kompisgãng ska finnas kvar om 50 ár och dá ska vi trãffas ofta, ofta och dricka kaffe o ãta bulla o fnittra som smáflickor precis som gamla tantkompisar gõr nãr de trãffas! :)
Det ãr vãl en hãrlig framtidsvision? :)
Ja men nog är det så lätt, så lätt att bara tappa bort varann om man inte fräschas upp med jämna mellanrum med uppdatering i varandras liv... Jag tror nog din framtidsvision kommer att bli riktigt på riktigt om vi alla medvetet strävar efter att hålla det så också!
jo nog är det samma tema alltid... vi tänker i samma banor och vi (du & jag + 23 andra) står nu vid samma vägskylt med "samma" bagage...liknande allfall
Jaa, det är lite ångestfyllt på nåt sätt! Samtidigt tror jag ju nog att trots att man inte alltid håller kontakten optimalt, så finns allihopa där för varann nu och då!
