Himmel och pannkaka

Oskulden tog han inte, men däremot min omnipotens.

Min omnipotens gick som normalt sig bör inte över till enbart potens under min barndom, utan processen pågår fortfarande. Sen liten har jag blivit intalad och lärd att hantera verktyg, göra eld och inte vara rädd för spindlar. Dvs. göra allt pojkar gjorde. Och vara bra på det. Med tiden började jag tro att jag också kunde mäta mig rent fysiskt med det andra könet - inte kanske bokstavligt (?), men rent praktiskt trodde jag att jag sprang lika fort och var lika stark som alla killar. Låter kanske helt galet, men det var inte alldeles länge sedan jag gav upp tanken. Denna tro på mig själv som allvetande varelse har alltså på olika sätt levt kvar tills nu när den sakta men säkert håller på och raderas. Ack så skönt... jag är inte stark och jag vet inte allt. Jag får äntligen gömma mig i mänskohavet. Försöka iallafall. För den lilla förhoppningen finns ändå kvar om att nångång få springa fortare eller lyfta tyngre än honom.. Verktygen och elden är redan avklarade (så säger iallafall min omnipotens mig, verkligheten kanske inte håller med)..

Det känns skönt att bli av med omnipotensen. En bit i taget.

Fotnot: Med detta menar jag inte att jag är på väg att bli nån underlägsen liten varelse utan självförtroende, utan en potent varelse, snarare än omnipotent som jag ibland tycker mig tro att jag är..