Kulturklämd
Nu känner jag mig åter sådär kulturklämd. Som finlandssvensk borde jag hävda min rätt i samhället och t.ex. kräva att få service på svenska i affärer och få arbetsavtal och andra viktiga papper på svenska samt att bli tilltalad så att jag förstår vad man vill mig. Å andra sidan behöver jag höra och läsa finska kontinuerligt för att kunna lära mig språket. Oftast håller jag mig nog till det förstnämnda, men det slog mig att jag kanske måste sluta kräva allt på svenska om jag nånsin ska lära mig finska.
Jag läste en kolumn i Vasabladet idag om finlandssvenskhet. En tjej skriver att många unga finlandssvenskar upplever att de är otillräckliga p.g.a. sina dåliga kunskaper i finska. Inte nog tillräckliga för att bo i Finland. Själv har jag kanske inte känt mig otillräcklig, snarare utanför och odelaktig i både den svenska och finska kulturen. Klämd i mitten alltså. Men ändå med stortån i den svenska dörrspringan. Det tycks också som att den finlandssvenska kulturen inte kommer till en, man måste själv hitta små bitar i taget av den och bygga sig en kulturtillhörighet. Vissa gör det enkelt (kanske) och flyttar till Sverige och antar den svenska kulturen, andra vågar ta sig an finskan och en del stackars krakar, som jag, förblir mittemellan nånstans. Bygger upp nån sorts finlandssvensk identitet m.h.a. Mumin, Mark Levengood, Sås & Kopp, Ollis, dialekten och nån diffus, men stark stolthet man ärvt av sina finlandssvenska förfäder.
Hm. Får jag det att låta som att det är synd om oss finlandssvenska stackare?? Så är inte fallet iallafall! Kanske jag borde behandla alla positiva saker med att vara finlandssvensk någon vacker dag. Nån dag när jag inte känner mig så klämd.
Jag läste en kolumn i Vasabladet idag om finlandssvenskhet. En tjej skriver att många unga finlandssvenskar upplever att de är otillräckliga p.g.a. sina dåliga kunskaper i finska. Inte nog tillräckliga för att bo i Finland. Själv har jag kanske inte känt mig otillräcklig, snarare utanför och odelaktig i både den svenska och finska kulturen. Klämd i mitten alltså. Men ändå med stortån i den svenska dörrspringan. Det tycks också som att den finlandssvenska kulturen inte kommer till en, man måste själv hitta små bitar i taget av den och bygga sig en kulturtillhörighet. Vissa gör det enkelt (kanske) och flyttar till Sverige och antar den svenska kulturen, andra vågar ta sig an finskan och en del stackars krakar, som jag, förblir mittemellan nånstans. Bygger upp nån sorts finlandssvensk identitet m.h.a. Mumin, Mark Levengood, Sås & Kopp, Ollis, dialekten och nån diffus, men stark stolthet man ärvt av sina finlandssvenska förfäder.
Hm. Får jag det att låta som att det är synd om oss finlandssvenska stackare?? Så är inte fallet iallafall! Kanske jag borde behandla alla positiva saker med att vara finlandssvensk någon vacker dag. Nån dag när jag inte känner mig så klämd.
Kommentarer
Trackback
